"you can't fight despair. all you can do is keep on walking"

citat från 20th century boys. En jäkligt bra manga.

Ibland blir jag tom. Ledsen. Depprimerad. Och jag tror att mitt liv suger. Och att jag är ledsen. Förtvivlad. Jag får viljan att allt ska försvinna. Jag fattar inte att jag inte lär mig, "det här är ingenting". Jag har kännt mig så mycket värre. Jag sitter och tänker "jag hatar när hon gör så mot mig" eller "varför tycker inte folk om mig, vad är fel på mig" eller "är det ingen mening med mina försök". Men jag kommer ihåg gånger då jag kännt mig så mycket mer förtvivlad. Då sanningen verkligen visat sig vara så mycket mörkare än jag föreställt mig. Ändå sitter jag och tycker synd om mig själv, även fast det i förhållande till andra känslor jag upplevt är "ingenting". Och min situation i förhållande till andra mänskors situation är rena paradiset. Jag lär mig inte. Det kanske aldrig kommer göra mindre ont för att jag upplevt det förr. Jag hoppas iallafall att jag lär mig inte bli så paralyserad av det. Ännu ett hopp att krossa måntro?

Seinfeld

Jerry: Why do I always have the feeling everyone's doing something better than me on Saturday afternoon?
Elaine: This is what people do.
Jerry: No they don't. They're out on picnics, cooking burgers, making out on blankets.

Fuura

Nu har jag kommit på en bra sak igen! (med igen menar jag att jag kommit på den här saken förut ett antal gånger men nu idag igen också) Det finns ju typ jätte massa kul saker att göra. Mangor finns det hundratals av och tv-spel kan man spela länge och om inte det känns kul så jag jag ju rita! Det är fett dumt att sitta uttråkad när det finns roligare saker att göra.

"Friend"

Jag älskar älskar älskar detta evil smile! Jag har denna bild centrerad som bakgrundsbild på min dator och varje gång jag ser den så ler jag!

Självkritisk

Jag brukade ungefär ha likt en liten röst i huvudet som sa "Håll käften, du är inte rolig och de är inte intreserade av vad du har att säga!". Ibland saknar jag den killen.

The Pattern of Systems

Define. Break down. Rebuild.

And that's how you do stuff.

Any questions?

off

Aldeles nyss gjorde jag någonting konstigt. Konstigheten börjar med att jag har klarat mig igenom idrottsdagen (orientering) och är hungrig. Jag, Cissi och Malin går till ett ställe precis utanför Slussens tunnelbanestation som säljer toasts. Jag bestämmer mig för att inte köpa en toast utan istället vänta med att äta då jag kommer hem, för jag kan ju lika gärna göra toasts gratis hemma och jag tyckte inte det var värt 24 kr (eller vad det nu kostar). Men då jag kommit fram till min tunnelbanestation (Ängbyplan) så går jag in i en restaurang som brukade vara malaysisk men nu har bytt ägare och beställer yakitori spätt för 65 kr. Och så sitter jag där ensam vid ett bord och äter yakitori till lunch på en onsdag på ett ställe som ligger mindre än 5 minuter från mitt hem. What's up with that? Det var jätta gott för övrigt och jag ångrar inte direkt att jag spenderade pengar på dem men det var så oplanerat. Oftast när man gör nått impulsivt så går det antingen på en sekund eller så kommer man impulsivt på något roligt och bestämmer sig för att hålla kvar vid impulsen. Men det där var bara som en lång impuls där jag köpte och åt en lunch utan att tänka typ...