"you can't fight despair. all you can do is keep on walking"

citat från 20th century boys. En jäkligt bra manga.

Ibland blir jag tom. Ledsen. Depprimerad. Och jag tror att mitt liv suger. Och att jag är ledsen. Förtvivlad. Jag får viljan att allt ska försvinna. Jag fattar inte att jag inte lär mig, "det här är ingenting". Jag har kännt mig så mycket värre. Jag sitter och tänker "jag hatar när hon gör så mot mig" eller "varför tycker inte folk om mig, vad är fel på mig" eller "är det ingen mening med mina försök". Men jag kommer ihåg gånger då jag kännt mig så mycket mer förtvivlad. Då sanningen verkligen visat sig vara så mycket mörkare än jag föreställt mig. Ändå sitter jag och tycker synd om mig själv, även fast det i förhållande till andra känslor jag upplevt är "ingenting". Och min situation i förhållande till andra mänskors situation är rena paradiset. Jag lär mig inte. Det kanske aldrig kommer göra mindre ont för att jag upplevt det förr. Jag hoppas iallafall att jag lär mig inte bli så paralyserad av det. Ännu ett hopp att krossa måntro?