Isoleringscell

Jag skulle så inte klara av en isoleringscell. Alls. Jag är van vid att lära mig något nytt och intresant varje dag, att alltid kunna ha möjligheten att prata med någon, att alltid ha en manga att läsa. Jag är beroende av ny data, i en isoleringscell skulle jag bara ha mig själv, ingen input från verkligheten, ingenting nytt. Jag kanske kan tänka fram någonting nytt men hur ska jag kunna göra det om jag inte har nått som sätter igång mina tankar.

Min hjärna skulle nog börja hitta på saker. Det finns en ganska vanlig sorters blindhet där ögonen blir sämre och sämre men hjärnans syncentrum fortsätter att fungera som vanligt. På grund av att hjärnan är så van vid att få mycket mer visuell input (tror det var därför) så blir den understimulerad och rastlös och börjar skicka signaler om syner som inte är där. Detta skapar en sorters hallucinationer.

Jag tänker att min hjärna också skulle göra så fast istället för syner så skulle den börja hitta på massa random information.... Så kort sagt jag skulle nog bli galen pga frånvarandet av nya idéer. Tänk om den hittar på nya minnen för att kompensera för att ingenting händer i isoleringscellen.

Eller så skulle jag kanske bli fett vis istället kan man också tänka sig. Att jag för att jag inte har några nya minnen att skapa försvinner in i mina gamla minnen och typ sorterar dem fett bra så att jag har djup insikt om allt jag redan viste innan isoleringscellen och typ är bergsäker på allt! Men tänk om jag blivit felinformerad. Då kommer jag ju bli bergsäker på saker som inte stämmer. Tänk om jag bara skulle bli jobbigt envis och trög istället för upplyst. Kanske i kombination med det där med påhittade händelser/minnen.

Jag tror nog ett annat stort problem med att sitta i en isoleringscell skulle vara vetskapen av att tiden rinner iväg. Dagarna går och jag gör ingenting i livet utan jag bara slösar det på att sitta inlåst. När jag gör "ingenting" här hemma så betyder det att jag mållöst driver runt på internet eller tittar på ett futurama avsnitt jag sett 5 gånger eller nått sånt. Men i en isoleringscell skulle jag verkligen göra INGENTING. Dagarna skulle flyta ihop och jag skulle undra hur mycket tid jag slösat på att inte göra det jag vill med mitt liv. Det skulle vara det som gör mig deppig nuförtiden gånger 30!

Ingen att prata med häller. Men jag kan prata med mig själv, jag är intresant. Men till slut känner jag mig själv allt för bra för att ha nått att prata om med mig. Då blir allt ÄNNU tråkigare. Jag får väll hitta på en låtsaskompis som är min motsats och gräla med honom. Det skulle vara gnälligt och kanske till och med frustrerande men iallafall inte tomt och tråkigt. Och om han blir för jobbig kan jag alltid sluta låtsas att han finns som hämnd. Då blir han allt ledsen!

Jag skulle nog väldigt fort tappa kollen på hur jag ser ut. Jag brukar lätt glömma hur jag se ut och sedan bli aningen förvånad då jag kollar i spegeln då jag kommer hem efter skolan. Om jag inte skulle ha någon spegel så skulle jag nog tappa kollen helt efter ett tag. Jag vet att när jag är i småland så brukar jag inte kolla i spegeln på mer än en vecka ibland. Om någon skulle be mig rita ett självporträtt då skulle det nog bli ett sugigt resultat. Men i isoleringscellen skulle det nog till och med se ut som någon annan. Tänk jag skulle kunna bestämma mig för att se ut hur jag vill.

Det är iallafall inte alls konstigt att man sägs kunna bli galen av att sitta i isoleringscell. Tur att jag inte gör det, det vore depp.

(wall of incoherent text)