Pikuniku

Jag var på picknick idag. Jag hade glömt hur osäker jag är under sommaren men jag råkade komma ihåg det. :/

Bara jag som inte har nån aning om vad jag ska göra med armarna då jag går. Det känns altid som om man svänger med dem för mycket eller för lite eller för fort eller ojämnt eller nått. Och om man går med dem i fickorna hela tiden så känns det också fel. Då känner man sig som en jobbig tånåring som hatar allt och tycker börjar skrika på mamma för att hon ber honom hänga tvätten. Eller så går man med dem i kors, men då verkar man typ arg. Zetsubou-shitta!

Appropå Zetsubou Shitta så har tredje säsongen av sayonara zetsubou sensei börjat sändas för ett tag sen. Det gör mig glad. ^^

Fett intresant liv jag har. Jag borde radera den här bloggen i skam innan jag blir en av den allmäna massan som tror att de har nått intresant att säga utan att alls ifrågasätta vad de säger. Fast vid närmare eftertanke så är folks liv ganska lagom intressanta endå. Tillräckligt för att man ska ha nått att snacka om.

Fucking Filosofi

Så allt handlar om balans. Motsatser. Yin och Yang. Men paradoxalt nog finns det en motsats till balans. Kaos. Den obestämda faktorn. Den fria viljan. Utan kaos är allt balanserat och därför allt stilla. Men verkligheten är bara i mänskornas ögon. Utan mänskor kan ingen uppleva verkligheten och på vilket stt existerar den då? Enligt oss iallafall. Sanningens ögon är irrelevanta. Så om vi inte vet om balans eller kaos så finns inget. En ofrågad fråga har inget svar. Och vi går igenom livet  genom att bekämpa frågor. Genom att acceptera de svar vi får eller bara acceptera att vi inte vet är vårat val.  Men vill vi ha så många frågor eller mot gångar som möjligt så att vi kan besegra de alla och verkligen uppleva livet eller vill vi ta det lugnt och bara undvika problemen? Är livet bättre om vi får som vi vill? Även detta är balans. Och även dess motsats kaos. Varför vill vi saker? Är det vårat val att vilja? Antagligen inte. Eller både och. Vad är syftet med mening? En fråga består av ord. Ord finns i våra huvuden och är inte riktigt verkliga i den kalla världen utanför. Men som sagt, det är bara vårat eget perspektiv som räknas. Snarare bara mitt eget perspektiv som räknas. Gör det mig till gud? En kraftlös gud? Om jag skulle vara allsmäktig skulle mitt liv vara fritt från kaos och full met balans. Men det vore ju meningslöst. Eller hur?

Resolve

Jag måste verkligen komma igång med mitt ritande igen. Jag blir deppig av att inte rita och just nu så är jag dålig på det vilket gör mig ännu deppigare. Så det ända sättet att sluta deppa är att ta mig samman och börja rita igen till jag känner mig bra igen så att jag har något att göra på dagarna mer än att tänka på random saker.

Så från och med att sommaren börjar nu ska jag rita och bli bättre (på manga) VARJE dag!

Och så kan jag ta och lära mig ett hiragana tecken varje dag... inte lika seriöst projekt där...

"Gör inte ingenting!"

Typ världens bästa låttext.

Alla vill till himmelen men ingen vill dö - Timbuktu (2005)

För man vill ha vad man vill ha och man vill ha det nu
Och om man ser en möjlighet att ta så kvittar det hur
För vi är vildare än djur när det gäller att ta
Och står någon i min väg, ja då smäller det bra
Ingenting är heligt för nu roffar vi åt oss
Kan man tjäna på ett tåg, ja då hoppar vi på
Jag menar, varför kompromissa, varför vika en tum?
För någon annan gjorde det ska jag vara lika dum
Jag vill ha det bra som de rika har
Om dom är hänsynslösa är jag likadan
Och vad dom inte vet är att jag inte har nåt att förlora
Så betänkligheterna för mig kan aldrig vara stora

refräng:
Alla vill till himmelen men få vill ju dö
Man vill kamma in vinningen, men sår inga frön
Man vill ha sin bit av kakan, man vill äta den med
Folk vill ta tillbaka, men vägrar att ge

Och jag ska göra vad jag gör, och jag ska göra det gott
Och fortsätta tills nån kommer och berövar min lott
För vem bestämmer rätt och fel när moralen är död
Och folk mördar ju varandra för sitt dagliga bröd
Staten backar bakåt, företagen tar över
Och dom pratar massa prat men ger oss dåliga löner
Så mycket skit att man kan tro miljoner magar tömts
Så dom tvingar oss simma runt i ett hav av lögn
Sanningen är numera ett minne blott
Varje sak vi lägger till så försvinner nåt
Ja, detta mina damer och herrar är vad vi är
Men jag hör gubbarna på TV säga att dom vill ha fred

refräng

Och jag ska, spotta apistlar som det
Var min sista dag och jag visste om det
Jag kanske hittar svaren i sista ronden
Har missat så många val att det visslar om det
Listan är lång, den som vägen dit och dylikt
Kosta vad det vill, till säkerligen ett dyrt pris
Har tänkt på det, men mestadels ytligt
Fel djupdyk det testar en psykiskt
Man får betala för allt som betyder nåt
Sån är lagen, inget alls vi kan fly ifrån

Jag ser det jag ser och ser inget annat
Och det jag ser när jag tittar gör mig riktigt förbannad
Vi är på väg någonstans och jag vet inte vart
Hoppas vi kan komma på det medan planeten är kvar
Prylar, grejer, saker är det något att ha?
Men är det sår i hjärtat på dem måste dom plågar oss bra
Jag menar riskerna är många, men dom måste vi ta
För lidandet blir ännu större utan nåt kapital
Konsekvenserna spelar mig ingen roll
Jag menar hjälp som jag kan få kommer ju inifrån
Och man kan fråga vem man vill, även de vänliga
Men ingen här har råd att assistera främlingar
Så det hela resulterar i en neråtspiral
Så vi kör en mano a mano tills den ene är kvar

refräng

Verkligare!

Livet känns inte riktigt på riktigt. Inte riktigt verkligt. Som nått som spelas upp på en TV-skärm framför mina ögon. Så känner jag väldigt ofta. Men när jag tänker efter kan jag inte sätta fingret på hur det känns när det känns verkligt. Jag vet hur det känns när det känns overkligt men sammtidigt så vet jag inte hur det skulle kunna vara verkligare än så här.

Tänk om jag skulle uppleva ett tillfälle. 

Verkligare än jag någonsin upplevt. 

Det skulle vara surrealistiskt realistiskt. 

Det skulle kännas overkligt.

OMG TROLLKARL! :D

Jag kollade på talang 2009 i hopp om att det skulle vara med nån trollkarl. Det var med några trollkarlar men bara en som var bra. Han var äg! Han kunde göra saker som itne går att göra och han hade lärt sig genom att varit pank i london en gång i tiden och hans enda hopp var att undehålla folk på gatorna för att tjäna pengar. Han var så bra att jag gapledde och sa "waaaaaa :D" och sen hoppade jag runt i rummet för att jag var så uppspelt.

Det är bara det att tåget rör sig jätte snabbt så att det blir otydligt...

Jag har ett väldigt vagt minne från min tidiga barndom där jag säger nått i stil med "nej det är ett tåg! :'( " syftandes på nån teckning jag ritat. Och nu bestämmer jag mig för att det var det som fick mig att vilja kunna rita saker så att folk förstår vad de ser. :P