Gamla tankar

Detta är egentligen en fråga om perspektiv, men enligt mig så gör inte lögner ont. Många säger "lies hurt" har hört det på flera ställen men det som egentligen gör ont är ju sanningen. Faktumet att det inte var så vackert som man trodde eller liknande. Det gör ju inte ont för änns sanningen slår en, innan det är det ju inte en lögn än liksom. Då är det min sanning och verkligheten vacker.

Jag säger inte att jag tycker om när folk ljuger för mig, men det är ju egentligen sanningen att de svikit en som gör ont. Dock är det ofta väldigt ohållbart med lögner. Då man har fått reda på att någon har ljugit så kan det vara svårt att lita på personen igen. Om det var något tillräckligt alvarligt så kan kanske aldrig förtroendet repareras. Det beror ju så klart på personen. Det finns altid två sidor.

"Såra mig inte!" mot "Ta inte åt dig så lätt!"

För mig så är majoriteten av konflikter mest bara dumma. Tomma ord, bråka för att bråka. Mina argument är ofta hållbara men ibland känns det endå som om jag bara fortsätter för att jag blivit provocerad. (mest mot mamma då) Om man bara skulle kunna skaka av sig känslan av att ha blivit sviken skulle man kunna "vinna". Vinna över balansen liksom. Att lämna och förlåta skulle altså vara Tao. Jag tycker alltid Tao ligger ganska nära Zen och det skulle verkligen vara Zen. ^^